...
När jag nämde att jag skulle välja till lillerud nästa år började pappa skrika och sket i att jag började gråta. Gick därför ut i iskallt spöregn i 1,5 timme så jag kommer väl bli apförkyld nu också. När jag kom hem gick jag raka vägen in i badrummet och satte mig i duschen i underkläder och grät ännu mer. Sen ringde jag min älskade pojkvän men då kom pappa och spökade sig och sa att jag ville byta för att de ändå skulle kasta ut mig här snart ändå och massa annat. Jag känner inte igen min egen pappa längre, trodde aldrig att han kunde bete sig så hånfullt och elakt :( Jag började storgråta i telefonen och min pojkvän blev så ledsen och visste inte vad han skulle göra. Pappa började då (typ) hånfullt säga hur synd det var om mig bara för att jag grät och att jag hade jävlats med han och syrran sen vi flyttade dit, IDIOT ;(
Låg sedan och grät, hulkade, snorade osvosv som en nykläckt bebis i typ 40 minuter och Daniel försökte trösta mig så gott han kunde, han är så underbar<3 Idag ska jag gå till Studievägledaren och säga att jag vill söka till Lillerud och sluta på strömstad gymnasium på en gång.
JAG ORKAR INTE MER på denna satans skola! Det är inget fel på skolan i sig och ag har många kompisar där men jag vantrivs där helt enkelt, är inte lycklig där eller i denna staden. Jag har nog varit sjuk och haft så mycket migrän pga all stressen och allt tänkade att jag vill bort härifrån. I 9:an hade jag nästan exemplarisk närvaro och bra betyg, men det var för att det var högstadiet och var lycklig för att jag slapp mamma. Men nu inser jag att även om jag slipper mamma betyder inte det att jag automatiskt blir lycklig, jag måste gå på en skola, gå på en linje där jag känner att jag hör hemma. Jag förtjänar väl att vara lycklig?
Kommentarer
Trackback
